Imorse på väg till jobbet så läste jag en krönika. Summan av kardemumma var att vi inte längre kan förvänta oss en förälskelse likt de vi upplevde när vi var tonåring. Och att anledning till att vissa kvinnor förblir singlar är för att de inte inser detta och istället för att leta efter den ouppnåliga kärleken så bör de fokusera på en partner som det funkar med och som de är attraherade av.

Jag var inte ens kär när jag vad tonåring. Vad säger det om mig, är jag fullständigt känslokall när det kommer till att förälska sig eller har jag helt enkelt bara inte träffat rätt? Är det helt kört för mig? Ska man ge upp jakten på the Big L?

... jag tror jag lever på hoppet ett tag till iaf, jag är ju trots allt bara 24. Närmar man sig 30-strecket och fortfarande inte har hittat någon att älska så får man väl kanske överväga att tänka om och sänka kraven.. hemska tanke!