Vaknade inatt och kunde inte sova.. kollade på mobilen.. hade fått ett sms från Åsa som skrev att hon hade varit tvungen att avliva sin älskade lilla hund. Kändes som att någon slet tag i mitt hjärta när jag läste det! Dels för att gosigare och keligare hund omöjligt kunde ha funnits och dels för att jag visste hur jävla lessen Åsa var! Chico var henns lilla älskling, mannen i hennes liv, hennes ögonsten. Hur läker någonsin såren helt efter förlusten av ens mest tillgiva vän? Även fast vi visste att den här dagen förr eller senare skulle komma så gör det inte mindre ont för det..